Har haft bättre helger

Känner mig lite som världens ensamaste människa just nu. Önskar jag hade någon att ringa när allt känns såhär. Men å andra siden kan jag aldrig prata när jag mår dåligt. Och jag vågar inte ringa någon för det känns jämt som att jag stör. Orka ringa och bara gnälla.. Och sen liksom.. vad ska man säga? När man inte ens vet vad det är som är fel. Nej, det är inte min grej direkt.. Kanske därför det aldrig känts som att samtalsterapi och psykologer har gett mig något? När jag inte vet hur jag ska förklara vad det är jag känner säger jag istället att allt är bra.
Och alla blir nöjda.

(Och så går åren. Och inget förändras.)

Det är som att något fattas inuti mig. Som ett stort jävla hål. Och jag har försökt fylla det där hålet på alla möjliga destruktiva sätt, även fast jag vet att sådant aldrig ger ett långvarigt, positivt resultat. Det ger än inte något positivt resultat överhuvudtaget egentligen, det är bara något man får för sig, för stunden. Men för stunden räcker det tyvärr. Kortvarig glädje (likadant med "falsk" glädje) är bättre än ingen glädje alls.

Jag är så trött på det här. Kvävande ångest och negativa tankar. Tårfyllda nätter och dimmiga dagar. Jag vill bli uppfylld av livet. Det fina och glada. Och ja, jag vet att lycka inte är något som kommer till än, det är något man själv får se till att skapa. Och jag jobbar på det! Men det är så svårt när man alltid faller i samma gropar. 
Önskar som sagt att jag vågade prata med någon. Utan att skratta bort det. Uuh.. 



Okej, jag vet inte varför jag skrev det här. Behövde bara få ur mig.. något. 

Kommentarer
Postat av: lille jossekatten

du kan alltidalltidalltid ringa mig, när som helst. För du stör aldrig och du är så galet fin.

vi ses snart, och då ska vi vara gladast i stan.

pusspusspusspsuspsuspsuss

2010-01-31 @ 12:04:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0