michaelas

Plågar mig själv genom att läsa igenom gamla konversationer som får mig att bryta ihop lite. Fast känns som att det behövs, som att jag nästan gått och väntat på det. Samla mod, gå igenom det igen och igen för att sedan skölja ut det med tårarna. Kanske kommer det vara lite, lite mer borta imon? Kanske kommer jag inte sakna eller ångra lika hårt? Det är möjligt (men inte så troligt).

Vartannat ord får det att hugga, hugga, hugga i mig för jag var ju så ärlig. Vet att jag är löjlig nu. Men kan inte hjälpa det. Just inatt är en sådan natt då jag önskar att jag befann mig vart som helst förutom här.

(Och jag vet så väl att alla som kommit efteråt endast varit halvhjärtade försök till att övertyga mig själv om att jag klarar mig fint. Och det gör jag ju också. Bara inte just exakt nu.)


Jag önskar att vi pratade. Men det är inte så lätt längre.

Ett misstag räcker tydligen inte, eller?
Nej, jag ser det snarare som en anledning, en ursäkt, till att sedan fortsätta förstöra allt helt totalt.


Nåja, imorgon är det en ny dag.
Puss.

Ibland, vissa dagar, kan jag inte låta bli att sakna det så himla mycket.
Och jag tänker på vilken bättre människa jag skulle vara, bara det var lite mindre människa av mig.

Även fast jag redan innan var rätt så säker på det, så gör det ont nu. Fan. Hejdå.

Jag hatar när tankarna bara går runt. Man vet att dom inte leder någonvart men ändå kan man inte sluta upprepa samma jävla skit i huvudet om och om igen. Jag är dålig på att släppa sånt som varit. Jag förskönar alltid händelser i efterhand och lyckas få mig själv att verkligen tro att det var det bästa i hela världen och att ingenting någonsin kommer kunna bli bättre.

För att ta mig ut behöver jag något som kommer och välter min värld på nytt. Det blir alltid så.  

nej nu går jag och lägger mig igen. orkar inte med min hjärna, jävla pisstankar. hatar att det är såhär

Den bästa verklighetsflykten är fan att sova. Bara man lyckas somna så är det lugnt, sen är allt jobbigt avstängt för några timmar. Idag har jag sovit mycket. Gjort några övningar på högskoleprovguiden mellan varven, men när det blivit för mycket, krupit ner under täcket och höjt musiken. 
Nu är jag hungrig, men har ingen aptit och det finns inget gott hemma. Och jag orkar inte ens gå ner till köket så det får vara. Ska träna ikväll med men får se hur jag gör. Som det känns nu tror jag inte det blir något. 

Fattar inte vad det är som händer. Är bara så himla trött hela tiden, varje dag, på allt. Vill ha sommar och bara vara glad. Vill att något ska kännas.



Och jag tänker fortfarande på dig ibland.





Jävla skitttttjfghdk

jag hatar folk som säger saker, som lovar att dom är så himla ärliga och allt är så väldigt fint och bra och blablablabalblsdfkgbigvm men sen så visar sig allt ändå vara så jävla mycket skitsnack som det bara går. jag hatar folk. jag hatar dig (nej). jag hatar mig mest av allt för att jag alltid är så dum.

och fråga inte vad det handlar om tack, för jag orkar inte prata om det ändå.

ORKAR INTE MED IDIOTER!!!!!!!!!!!!!!!!!1!11
(Ska sova nu godnatt som fan)

saknar saknar saknar jag vet inte vad men något något jag behöver något nu snart helst nu för det känns som att jag spricker itu i 23950237 olika små små bitar hela tiden om och om igen och jag vill inte se mer se hur ingen annan kan se har jag verkligen blivit så bra på det här?

Fick ångets och hatade mig själv och allt och alla. Ville sdfghjkljvkhfchk så stannade hemma.
Förlåt Cornelia. Hoppas vi kan ses imon istället, eller kanske på måndag eller tisdag.  

Nu ligger jag bara i min säng. Lyssnar lite på Kent. Läser lite i den här boken:


Väldigt rolig är den faktiskt. Skrattar lite för mig själv här och var. Älskar Andy Warhol. <3<33<3<3

Vet inte vad jag ska göra ikväll. Skulle vara kul med nåt men samtidigt vet jag inte om jag orkar nu. Känner mig så opepp, på allt allt allllllt. Fast tråkigt att bara vara hemma hela helgen. Fast egentligen orkar jag inte bry mig.

Önskar jag orkade bry mig.

Tänk att jag är så dum och hoppas lika mycket varje morgon, att "idag, idag kanske det blir annorlunda". Jag går ju ändå och lägger mig lika besviken sen, varenda kväll. Börjar tröttna så jävla hårt nu faktiskt.
Men jag kan inte släppa taget. Det skulle vara samma sak som att ge upp på riktigt. Och det vågar jag inte. Jag behöver hoppet. Även fast besvikelsen växer sig större för varje dag som går.

Skulle behöva något/någon som kunde distrahera mig tror jag.

Ljusen från gatan glider in över golvet
sprider vita fläckar i hörnen
Jag tappar kontroll över tiden
och stirrar mig blind på din sömn

Du andas kort mellan mina revben
Jag vill stjäla din luft och föra in den
i mina lungor

(Vad levande jag skulle bli då
tillsist kanske)

*

Så kom, kom
nu lurar vi monstret
som gömmer sig bakom vår dörr

Kom
så hånar vi mörkret
det är ännu milslångt bort
och vi leker med livet så bekymmerslöst
innan det får begrava sina smutsiga klor i oss

Ja kom, kom igen nu
Jag håller koll på deras ögon
av plast  
som dockors som förföljer dig
Dom kan inte göra dig illa jag lovar

(Det är inte verkligt
nej)

*

Ljusen från gatan får ditt hår att skifta färg
Det virvlar vita fläckar i hörnen

Jag fantiserar
fantiserar

fantiserar
för mycket













Bilderna är från http://weheartit.com

VILL ATT NÅGOT ROLIGT SKA HÄNDA NU VAD SOM HELST JAG BEHÖVER NÅGOT ATT SE FRAM EMOT SPELAR INGEN ROLL VAD BARA NÅGOT KUL INNAN JAG KREVERAR

Jävla skitdag. Först och främst har jag mått typ sämst, blivit förkyld igen, kan inte svälja för jag har så ont i halsen och hela kroppen är typ öm, som om jag hade blivit överkörd eller nåt.

Sen var jag på vårdcentralen imorse på mitt sånt dära medicinuppföljnings-samtal. Det gick väl i för sig bra. Men jag hatar att jag alltid ska bli så himla ynklig under såna samtal. Mumlar, flackar med blicken, pillar sönder naglarna. Och jag hatar när den man pratar med verkligen stirrar på en och noterar varenda rörelse och ljud. Och jag hatar att jag aldrig riktigt kan säga det jag vill säga. Så aa, ba inte så kul.
 
Men jag ska iaf få börja trappa ner på medicinen, äntligen. Eller om några veckor. Förhoppningsvis har jag slutat helt till sommaren. Har ändå haft den i över ett år nu.
Tyckte om läkaren jag fick också. Hon sa att var det nåt kunde jag alltid ringa henne om jag ville hehe, så jag slapp dra hela historien för någon ny igen. Snällt, även fast jag vet att jag aldrig kommer ringa. Men ändå. Mina tidigare erfarenheter av läkare är mer att dom bara tycker att man ska rycka upp sig. Känns inte alls som dom bryr sig, vilket dom säkert inte gör, men aa, kändes som hon gjorde det. 

Sen jobbade jag, och under min rast ringde pappa och sa att mormor trillat och slagit i huvudet och låg på sjukhus. Så efter jobbet åkte jag och mamma dit. Mormor mådde sådär, men efter typ tre timmars väntan på ungefär hundra olika läkare och annat skit så sa dom att hon ändå kunde få åka hem. Då var jag så väldigt trött, hungrig, uttråkad, grinig, allt så jag nästan ville gråta.  

NU ÄNTLIGEN ÄR JAG HEMMA och jag har så ont i huvudet att jag vill dö och jag ska upp megatidigt imon och jag är så hungrig men alldeles för sur för att kunna äta något så jag tänker inte göra det och nejnejnej, bara inte min dag helt enkelt.........


Sur och ful.
Hejdå.