michaelas

Jag försöker att inte stanna upp och tänka för ofta, för när jag väl gör det känns det som att jag bara vill lägga mig ner och sen aldrig resa på mig igen. Det är hemskt. Hemskt när det liskom känns som att man kvävs innifrån. Och det kan komma så plötsligt. Då vill jag bara slå sönder hela världen. Eller slå sönder mig själv.
I såna stunder så försöker jag verkligen tänka på allt positivt som finns, men i slutändan är det ändå den där känslan man har kvar. Den där känslan man har av... ensamhet? Och att ingenting faktiskt spelar någon roll. För det gör det ju inte? (Inte för att det ens spelar någon roll men... aa.)

Äh, vet inte riktigt vad jag skriver men.. jag har bara mått så konstigt på sista tiden. Liksom, jag mår bra men samtidigt så finns det alltid något där som förstör. Jag orkar inte riktigt.

Och jag har börjat längta tillbaka till gamla tider så väldigt mycket igen. Jag vet inte om jag ska göra något åt det eller ignorera? Samtidigt som jag vet att ingenting skulle bli annorlunda den här gången, så känns det som att jag skulle kunna göra allt annorlunda.. 

Antagligen blir det inget. Men att tankarna ens finns kvar stör mig något så otroligt. Vissa säger att dom alltid kommer finnas där. Jag är beredd att tro på det.   

Känner mig ful och tjock och äcklig och hemsk och vidrig och jobbig och dum och dålig på alla sätt som finns och i stunder som den här förstår jag inte ens hur jag lyckas ha vänner som står ut med mig för jag står verkligen inte ut med mig själv och nu ska jag nog sova innan jag gör något dumt som jag kommer ångra imorgon.

Hejdå.

Jag hatar kvällar. Går alltid ner mig så hårt då. Och allt känns jävligt ovärt, allting. Även fast jag vet att det inte är det. Men just nu skulle jag bara vilja sova bort varenda dag. I några år. Tills man hade något att kliva upp för.

Ikväll lyssnar jag på Joy Division.
Imorgon ska jag till arbetsförmedlingen.
Har ångest.










(snälla säg något vad som helst)

Kanske.. kanske borde man lägga ner sin tid på sånt som ändå skulle kunna funka? Sånt som ändå verkar lovande.. Börjar tröttna på att sitta och vänta och hoppas. Jag kommer missa chanser som jag kanske inte får igen. Är det värt det?

Nej, egentligen inte...

Hm.

Såhär snygga, svullna ögon får man efter att ha gråtit hela natten.
Jävla skit. Tur att jag är ledig idag i alla fall.. Hade inte orkat jobba.
Orkar ingenting längre.

Känner mig lite som världens ensamaste människa just nu. Önskar jag hade någon att ringa när allt känns såhär. Men å andra siden kan jag aldrig prata när jag mår dåligt. Och jag vågar inte ringa någon för det känns jämt som att jag stör. Orka ringa och bara gnälla.. Och sen liksom.. vad ska man säga? När man inte ens vet vad det är som är fel. Nej, det är inte min grej direkt.. Kanske därför det aldrig känts som att samtalsterapi och psykologer har gett mig något? När jag inte vet hur jag ska förklara vad det är jag känner säger jag istället att allt är bra.
Och alla blir nöjda.

(Och så går åren. Och inget förändras.)

Det är som att något fattas inuti mig. Som ett stort jävla hål. Och jag har försökt fylla det där hålet på alla möjliga destruktiva sätt, även fast jag vet att sådant aldrig ger ett långvarigt, positivt resultat. Det ger än inte något positivt resultat överhuvudtaget egentligen, det är bara något man får för sig, för stunden. Men för stunden räcker det tyvärr. Kortvarig glädje (likadant med "falsk" glädje) är bättre än ingen glädje alls.

Jag är så trött på det här. Kvävande ångest och negativa tankar. Tårfyllda nätter och dimmiga dagar. Jag vill bli uppfylld av livet. Det fina och glada. Och ja, jag vet att lycka inte är något som kommer till än, det är något man själv får se till att skapa. Och jag jobbar på det! Men det är så svårt när man alltid faller i samma gropar. 
Önskar som sagt att jag vågade prata med någon. Utan att skratta bort det. Uuh.. 



Okej, jag vet inte varför jag skrev det här. Behövde bara få ur mig.. något. 

fitta

TA DIG SAMMAN KVINNA OCH KLIV UPP UR SÄNGEN OCH GÅ OCH DUSCHA NU!
Det är inte så jobbigt som det verkar faktiskt!!!!

slut orka inte mer det får vara bra nu det finns liksom en gräns även för mig jag ska bara glömma och gå vidare puss hejdå detta var meningslöst

Ibland undrar jag om det är jag som har för mycket känslor. Om jag känner mer än vad folk i vanliga fall gör. Det verkar fan som det i alla fall. Eller så är folk överdrivet bra på att låta bli att visa NÅGONTING. Vissa uppför ju sig som om de vore helt jävla döda.

Och jag orkar inte. Säg hur ni vill ha det istället för att låtsas som inget. Så slipper jag sitta här och gråta över något som kanske inte ens är värt att gråta över. Eller så är det värre än vad jag tror, men då vill jag också veta så att jag åtminstonde får en chans att komma över det och slipper slösa ännu fler av mina dagar på meningslöst grubblande och tänkande och drömmande och deppande.

Ljug inte för mig. Liksom, kom igen... det är inte kul längre.  

Tar livet av mig lite grann med sorgliga låtar nu. Snyft gråt snörvel sdfghjkjhgrtyuiolkmnbvfrtyujvftyh

Jag hatar att känna mig såhär äckligt ensam hela tiden.

Först fnittrar man som en överlycklig liten flicka. Sedan inser man att det inte är kul. Inte alls. Och då får man ångest, och då vill man dö. Det är liksom inte värt det. Ändå gör man det, gång på gång. Man lär sig inte, även fast man egentligen redan vet hur fel det är och hur lite det ger. Men i stridens hette bryr man sig inte. Man blir döv och man blir blind. Det finns inte plats för logik. Och när det är gjort så är det gjort och då kan man inte få det ogjort, hur mycket man än vill. Man är ärrad för livet.

Det finns alltid en anledning som tycks vara så fruktansvärt bra innan. Gå inte på det.

Idag orkar jag inte duscha eller ens klä på mig. Idag orkar jag inte titta mig själv i spegeln. Orkar inte tänka vettigt, orkar inte bry mig om hur allt blir. Idag ska jag bara se på tusenmiljoner olika filmer; läskiga, sorgliga, fin kärlek och krånglig drama. Fly lite.

fan ta allt och alla.
jag är hellre ensam.

DU GÖR MIG FÖRVIRRAD, SLUTA FÖRVIRRA MIG!!!!!!!

Det är faktiskt inte helt okej. Jag vill veta vad jag vill och oftast gör jag det, men ibland, speciellt på sistone, har du bara förstööööört det jag bestämt mig för! Helt i onödan med tanke på att jag ändå inte förstår mig på dig. DU BARA FÖRVIRRAR. Som sagt. Och det gör mig såååå trött. Kan du sluta tack?

flbipofbhlkjdfihlknvädknskdnvokmnflkbfdlks jobbig natt.
Ska lyssna på The Knife nu och ligga i min säng bland alla mina kuddar och filtar och frysa lite.  

Blev på sjukt dåligt humör nu. Ska gå och dö. Puss godnatt.

I just happen to feel so alone
for today for all days to come
I just wanna be wanna be gone
I just wanna be wanna be gone

---

Söndag. Söndag och det är precis som det är på en söndag. 
Allting står på paus och jag ligger under mitt täcke och räknar tiden som går.

Vill kunna skriva något, få ur mig något, förklara. Förklara hur det känns för det blir lättare att känna då.
Ibland är känslor det jobbigaste som finns. Ibland vill jag vara känslolös, känslokall. 









Och jag tror jag tappar fart.