gnällgnällgnäll
Jävla skitdag. Först och främst har jag mått typ sämst, blivit förkyld igen, kan inte svälja för jag har så ont i halsen och hela kroppen är typ öm, som om jag hade blivit överkörd eller nåt.
Sen var jag på vårdcentralen imorse på mitt sånt dära medicinuppföljnings-samtal. Det gick väl i för sig bra. Men jag hatar att jag alltid ska bli så himla ynklig under såna samtal. Mumlar, flackar med blicken, pillar sönder naglarna. Och jag hatar när den man pratar med verkligen stirrar på en och noterar varenda rörelse och ljud. Och jag hatar att jag aldrig riktigt kan säga det jag vill säga. Så aa, ba inte så kul.
Men jag ska iaf få börja trappa ner på medicinen, äntligen. Eller om några veckor. Förhoppningsvis har jag slutat helt till sommaren. Har ändå haft den i över ett år nu.
Tyckte om läkaren jag fick också. Hon sa att var det nåt kunde jag alltid ringa henne om jag ville hehe, så jag slapp dra hela historien för någon ny igen. Snällt, även fast jag vet att jag aldrig kommer ringa. Men ändå. Mina tidigare erfarenheter av läkare är mer att dom bara tycker att man ska rycka upp sig. Känns inte alls som dom bryr sig, vilket dom säkert inte gör, men aa, kändes som hon gjorde det.
Sen jobbade jag, och under min rast ringde pappa och sa att mormor trillat och slagit i huvudet och låg på sjukhus. Så efter jobbet åkte jag och mamma dit. Mormor mådde sådär, men efter typ tre timmars väntan på ungefär hundra olika läkare och annat skit så sa dom att hon ändå kunde få åka hem. Då var jag så väldigt trött, hungrig, uttråkad, grinig, allt så jag nästan ville gråta.
NU ÄNTLIGEN ÄR JAG HEMMA och jag har så ont i huvudet att jag vill dö och jag ska upp megatidigt imon och jag är så hungrig men alldeles för sur för att kunna äta något så jag tänker inte göra det och nejnejnej, bara inte min dag helt enkelt.........
Sur och ful.
Hejdå.
Sen var jag på vårdcentralen imorse på mitt sånt dära medicinuppföljnings-samtal. Det gick väl i för sig bra. Men jag hatar att jag alltid ska bli så himla ynklig under såna samtal. Mumlar, flackar med blicken, pillar sönder naglarna. Och jag hatar när den man pratar med verkligen stirrar på en och noterar varenda rörelse och ljud. Och jag hatar att jag aldrig riktigt kan säga det jag vill säga. Så aa, ba inte så kul.
Men jag ska iaf få börja trappa ner på medicinen, äntligen. Eller om några veckor. Förhoppningsvis har jag slutat helt till sommaren. Har ändå haft den i över ett år nu.
Tyckte om läkaren jag fick också. Hon sa att var det nåt kunde jag alltid ringa henne om jag ville hehe, så jag slapp dra hela historien för någon ny igen. Snällt, även fast jag vet att jag aldrig kommer ringa. Men ändå. Mina tidigare erfarenheter av läkare är mer att dom bara tycker att man ska rycka upp sig. Känns inte alls som dom bryr sig, vilket dom säkert inte gör, men aa, kändes som hon gjorde det.
Sen jobbade jag, och under min rast ringde pappa och sa att mormor trillat och slagit i huvudet och låg på sjukhus. Så efter jobbet åkte jag och mamma dit. Mormor mådde sådär, men efter typ tre timmars väntan på ungefär hundra olika läkare och annat skit så sa dom att hon ändå kunde få åka hem. Då var jag så väldigt trött, hungrig, uttråkad, grinig, allt så jag nästan ville gråta.
NU ÄNTLIGEN ÄR JAG HEMMA och jag har så ont i huvudet att jag vill dö och jag ska upp megatidigt imon och jag är så hungrig men alldeles för sur för att kunna äta något så jag tänker inte göra det och nejnejnej, bara inte min dag helt enkelt.........
Sur och ful.
Hejdå.
Kommentarer
Trackback
