michaelas

Plågar mig själv genom att läsa igenom gamla konversationer som får mig att bryta ihop lite. Fast känns som att det behövs, som att jag nästan gått och väntat på det. Samla mod, gå igenom det igen och igen för att sedan skölja ut det med tårarna. Kanske kommer det vara lite, lite mer borta imon? Kanske kommer jag inte sakna eller ångra lika hårt? Det är möjligt (men inte så troligt).

Vartannat ord får det att hugga, hugga, hugga i mig för jag var ju så ärlig. Vet att jag är löjlig nu. Men kan inte hjälpa det. Just inatt är en sådan natt då jag önskar att jag befann mig vart som helst förutom här.

(Och jag vet så väl att alla som kommit efteråt endast varit halvhjärtade försök till att övertyga mig själv om att jag klarar mig fint. Och det gör jag ju också. Bara inte just exakt nu.)


Jag önskar att vi pratade. Men det är inte så lätt längre.